Jag flög till Slovakien med samma plan som ett femtiotal sjungande nordirländare i gröna fotbollströjor, de flesta med mer Guinness än blod i omloppet. Därför kanske jag borde ha varit förberedd på vad som skulle komma.
På väg för att äta middag i Bratislavas gamla stad svänger jag runt ett gathörn. Och möts av en uppenbarelse som gör att jag för första gången vet hur det känns att vara med i tjurrusningen i Pamplona.
Springande mot mig i den trånga gränden kommer ett hundratal grönklädda män, knappt någon under 110 kilo i matchvikt. Vrålande och viftande, men flera av dem lyckas ändå balansera ett ölglas i ena handen.
Första tanken är att de nordirländska supportrarna bestämt sig för att vandalisera stan, en idé som möjligen kan te sig som genomtänkt efter 15 starköl på fyra timmar i ett främmande land.
Som ett ordinärt stockholmskt Reclaim the streets i skogsgrön tappning.
Sekunden senare inser jag att irländarna flyr i panik. Och jag kan inte klandra dem.
30 meter längre upp på gatan vevar en snaggad, slovakisk jätte efter allt grönt som rör sig. En nordirländare ligger utslagen vid hans fötter, med blod rinnande ur bakhuvudet. En annan får en knytnäve i ansiktet och stapplar bakåt.
Uteserveringen, baren heter The Dubliner – vad annars, där irländarna värmt upp inför morgondagens kvalmatch till VM förvandlas på mindre än två minuter till ett slagfält av krossat glas, omkullvälta bord och blodfläckade gatstenar.
Slovaken smiter annalkande polissirener genom ett valv i den tusenåriga väggen. Irländarna är i chock.
Jag känner mig som en man som flygit 200 mil, men ändå inte kommit någonstans.
Lurad.
Barockhusens skönhet i den 30-gradiga sensommarkvällen berör inte längre.
Meningslöst våld har den effekten.
Jag flög till Slovakien med samma plan som ett femtiotal sjungande
nordirländare i gröna fotbollströjor, de flesta med mer Guinness än
blod i omloppet. Därför kanske jag borde ha varit förberedd på vad som
skulle komma.
På väg för att äta middag i Bratislavas gamla stad svänger jag
runt ett gathörn. Och möts av en uppenbarelse som gör att jag för
första gången vet hur det känns att vara med i tjurrusningen i
Pamplona.
Springande mot mig i den trånga gränden kommer ett hundratal grönklädda
män, knappt någon under 110 kilo i matchvikt. Vrålande och viftande,
men flera av dem lyckas ändå balansera ett ölglas i ena handen.
Första tanken är att de nordirländska supportrarna bestämt sig
för att vandalisera stan, en idé som möjligen kan te sig som genomtänkt
efter 15 starköl på fyra timmar i ett främmande land.
Som ett ordinärt stockholmskt Reclaim the streets i skogsgrön tappning.
Sekunden senare inser jag att irländarna flyr i panik. Och jag kan inte klandra dem.
30 meter längre upp på gatan vevar en snaggad, slovakisk jätte efter
allt grönt som rör sig. En nordirländare ligger utslagen vid hans
fötter, med blod rinnande ur bakhuvudet. En annan får en knytnäve i
ansiktet och stapplar bakåt.
Uteserveringen, baren heter The Dubliner – vad annars, där
irländarna värmt upp inför morgondagens kvalmatch till VM förvandlas på
mindre än två minuter till ett slagfält av krossat glas, omkullvälta
bord och blodfläckade gatstenar.
Slovaken smiter annalkande polissirener genom ett valv i den tusenåriga väggen. Irländarna är i chock.
Jag känner mig som en man som flygit 200 mil, men ändå inte kommit någonstans.
Lurad.
Barockhusens skönhet i den 30-gradiga sensommarkvällen berör inte längre.
Meningslöst våld har den effekten.