Fredag 5 december, mitt livs längsta dag, fick en passande och vacker avslutning.
Solnedgången vid Waikiki Beach för en liten stund sedan var spektakulär. Surfare och segelbåtar förvandlades till silhuetter när solskivan sakta försvann i Stilla havet.
Sedan började bandet spela. Det är fredagsunderhållning här på hotellet (mer om hur jag bor kommer senare), lokala musiker och dansare uppträder bredvid poolen, nedanför min balkong.
Om en stund hålls gratis hula hula-lektioner. Jag blir nog kvar på balkongen tills det är över, köpet av hawaiiskjorta har liksom fyllt dagskvoten av kitschturism.
Imorgon funderar jag på försöka surfa. Ska man göra det någonstans under en resa, är det här. Enkla, lagom stora, vågor (sägs det) och gott om brädor att hyra.
Om du undrar varför fredag 5 december är mitt livs längsta dag, läs tidigare inlägg. Det handlar om datumzonen och om – makalösa – 21 timmars tidsskillnad.
Jag ska kolla in hula hula-klassen från ovan.