Klockan fyra igår morse vaknade jag av att toalettdörren började banka och slå.
Minuterna innan hade MS Fram tagit sig ut ur den vindskyddade 18 mil långa Beaglekanalen från Ushuaia och passerat Kap Horn på styrbords sida. Med ens var fartyget fullt exponerat för vindarna och vågorna som gör Drakepassagen till ett av globens otrevligaste farvatten. Ett kraftigt, utdraget gungande i sidled tog vid.
Tacksam över sjösjukeplåstret jag tryckte fast under örat kvällen innan, lyckades jag somna om – efter att ha säkrat såväl toa- som garderobsdörrar och efter att ha placerat mig själv så långt från sängkanten som möjligt. Trots det var jag på väg att rulla ur sängen flera gånger på morgonkvisten.
Vid frukost, efter att ha jonglerat äppeljuice och äggröra över ett restauranggolv som ibland kom för nära och ibland drog sig undan för mycket, gissade jag våghöjder med de andra passagerarna.
– Åtta, kanske nio meter, sa den ena.
– Nä, vågorna är nog elva till tolv meter, sa en annan.
Jag kände på mig att vi, sjöovana som vi var och är, nog överdrev det hela. Så jag gissade på sex – sju meter. När jag senare på dagen träffade kaptenen fick jag svaret: runt tre – fyra, kanske fem meter i enstaka fall. Inte mer än så.
– Ni har tur, det här är Drake Lake, sa kaptenen.
Drake Lake? Jag skämdes.
När man seglar i Drakesundet finns två termer för hur vädret är. Den ena, den mest vanligt förekommande, är Drake Shake. Alltså en vådlig, guppande, gungande överfart som blir en nästan två dagar lång pina för den som ska till Antarktiska halvön.
Den andra termen är Drake Lake, vilket innebär att sundet ligger lugnt som en insjö.
Det vi upplevde igår var alltså finvädret. Den lugna sjön. Svårt att förstå då, men idag inser jag att gårdagens vågor faktiskt var jordnötter, en promenad i vattenparken, eller en liten bit havskaka. Inget att orda om, helt enkelt.
Just nu däremot. Nu bryter enorma vågor runt Fram, allt som inte är fastsatt lossnar och lättar. Alldeles nyss drog teleobjektivet iväg tvärs genom hytten och landade på golvet. Jag har inte vågat kolla om det överlevde flygturen …
Jag filmade ett kort litet filmklipp alldeles nyss, för att försöka visa hur vädret är. Tyvärr gör klippet inte verkligheten rättvisa, men en känsla kan ni få. Jag fick redigera filmen liggande på hyttgolvet för att dator och kamera inte skulle rymma.
Om stormen bedarrar senare idag när vi närmar oss den första landmassan, South Shetland Islands, väntar landstigning och närkontakt med en koloni hakremspingviner. Vi är 234 passagerare som håller tummarna. Efter att ha kastats runt i The Drake Shake är vi värda det.