Efter en timmes flygning, halvvägs mellan Skavsta och Bratislava, börjar det kännas fel. En avvikelse har smygit sig in i bilden av lågprisflyget.
Blicken vandrar från ficklösa blåa plaststolar upp till blekgula bagageluckor klädda i mobilreklam, och tillbaka igen. Pausar vid mittgången och förstår att något ändrats ombord på Ryanair. Vagnen med chips, choklad, alkohol och smörgåsar har inte kommit mer än fem stolsrader, trots att serveringen pågått i en kvart.
När jag flög Ryanair första gången, för snart fem år sedan, var passagerarnas ovilja att betala ombord så stor att vagnen hann från rad 1 till 33 innan du kunde säga bagageavgift.
Nu flyger eurosedlar från svenska barnfamiljer och slovakiska studenter till det irländska bolagets kassakista, på nästan varenda stolsrad. Trots att flygtiden bara är två timmar.
I lågprisflygets början, när vi fortfarande tyckte att gratis mat på planet var en flygpassagerares givna rättighet, landade vi hellre svinhungriga tolv mil utanför Paris än nedlät oss att betala ombord.
Idag har vi insett att 1) äta och dricka är det enda roliga ombord på Ryanair och 2) maten på svenska flygplatser (Skavsta i synnerhet) är dyrare än ombord på budgetflyget. Och bara knappt bättre.
För den nya köpviljan kan knappast bero på ombordmenyns förträfflighet.
När jag frågar flygvärdinnan vilka smörgåsar som finns, börjar hon räkna upp: ”Kyckling, rökt skinka – förresten, kycklingen är egentligen inte riktig.”
”Inte riktig?”
”Nej, det är kycklingskum”, säger hon med ett Mona Lisa-leende.
Kycklingskum, Hörde jag rätt, är det ens ett ord? Vilket geni ligger bakom utvecklingen av kycklingskummet? Troligen Michael O’Leary.
Så jag frågar:
”Skinkmackan, är det skinkskum på den?”
”Nej, rökt skinka. Äkta.”
Jag beställer en skinksmörgås och en öl. Skickar tio euro in i en irländsk kassakista som redan buktar så mycket att den håller på att släppa i fogarna.
Vad som helst för att slippa kycklingskum.