Bilden ovan är vad jag lämnade imorse.
Sabah Pansiyon, ett familjeägt pensionat så enkelt att det inte ens är stjärnmärkt.
Fotot i slutet av inlägget är vad jag kom till: Sheraton Voyager Hotel & Spa. 5 gyllene stjärnor – och hotellet förtjänar dem alla.
Sex kilometer med taxi, men en evighet i reseupplevelse. På gott och ont.
Sheraton Voyagers luftiga atrium med vita väggar, guldräcken, klängväxter och glashissar som susar mellan lobby och gästrum får även den mest bortskämde lyxresenär att le lite nöjt på väg in genom snurrdörrarna.
Innebär det med automatik att Sheraton spöar Sabah? Nja.
Sheraton har fitness center, business center, tre barer och tre
restauranger, room service, frisör, spa, hamam och Antalyas största
utomhuspool. Sabah Pansiyon har ytterst enkla rum som saknar tv, kranar
utan varmvatten och en skällande, halvblind hund som väcker dig några
gånger varje natt eftersom dörrarna är så uselt ljudisolerade.
Seger på knockout för Sheraton? Återigen: nja.
Sabah Pansiyon har några förtjänster som ett lyxhotell aldrig
kan skaffa sig. En mamma som lagar mat till gästerna, till exempel. På
Sabah kostade en hemlagad traditionellt turkisk varmrätt mellan 40 och
60 kronor. På Sheraton ligger startpriset för en varmrätt på runt
hundralappen. Och smakar sannolikt betydligt mindre.
På Sheraton kostar 33 centiliter Efes öl 50 kronor. På Sabah gick en halvliter på 15 spänn.
På Sabahs ombonade innergård blir du kompis med andra resenärer innan
du hunnit placera ändan på en sliten stolsdyna. På Sheraton består
socialiserandet med medmänniskor i bästa fall av förströdda nickar åt
städpersonalen.
Sällan blir skillnaderna i resande så stora som en sån här dag.
Jag saknar farbrorn från Syrien som gick runt på Sabahs innergård med
en Lonely Planet under armen nyfiket pratande med andra gäster, den
amerikanske 65-årige långliggaren som plundrade spritförrådet varje
kväll, och det tyska paret som köpt ett halvårs boende för
2 600 euro.
Samtidigt skulle jag ljuga om jag inte erkände hur förbaskat skönt
det är att ha en privat balkong med utsikt mot berg och hav, ett
tvättställ med varmvatten – och ett trådlöst nät som inte dör mitt i
ett sånt här blogginlägg. Vilket skedde tre gånger på tre dagar på
Sabah Pansiyon.
Går det att få både och? Förmodligen inte.
Kanske är det jag gör nu verkligen det bästa av två världar. Halva resan på det personliga pensionatet och halva på det prydliga proffshotellet.
