När jag flög från Aruba till New York för några veckor sedan hände det – igen.
Kaptenen på JetBlue-flighten släckte inte skylten för säkerhetsbältet förrän 45 minuter in i flygningen. Himlen utanför fönstret var strålande vacker, planet nådde sin marschhöjd snabbt, efter kanske en kvart, men ändå hölls vi kvar i stolarna.
Passagerare kastade längtande blickar mot toaletterna, suckade och bröt till slut mot påbudet om säkerhetsbälte. Måste man gå så måste man gå. Åtminstone när sannolikheten för en luftgrop tycks uppenbart mindre än risken för urinläckage.
När seatbeltskylten väl släcktes, gjordes det direkt efter att
kabinpersonalen serverat klart den första omgången. Dryckesvagnen hade
knappt rullat ut ur gången innan kaptenen ställde om brytaren.
En ren tillfällighet? Kanske inte.
På resebloggen Gadling finns en trafikpilot som svarar på läsarnas frågor. I det här inlägget
berättar han hur det funkar med säkerhetsbältesskylten. Att den tänds
vid turbulens, eller bara risk för turbulens, är givet. Men han
avslöjar också att kabinpersonalen ibland ber piloterna att hålla kvar
passagerarna i stolarna tills en servering är genomförd.
Ibland lyfter också flygvärdinnorna luren till cockpit och ber
om en skylttändning för att skingra passagerare som står upp, speciellt
om de flockas i personalens galley. Det ogillas skarpt, det vet vi sedan tidigare.
Tydligen finns det också piloter som är så oroliga för stämningar
(Gadling är en amerikansk blogg) efter eventuella personskador orsakade
av turbulens att de därför låter seatbeltskylten vara tänd hela
flygningen.
Jag är inte den som tänker uppmana till ombordanarki. Att lyda varningsskylten är klokt, ibland kan det faktiskt sluta riktigt illa med turbulens.
Men om du någon gång bara måste på toa när skylten varit tänd alldeles
för länge under en flygning utan minsta gupp, då kan det kanske – för
samvetets skull – vara skönt att veta att bältesvarningen inte alltid används
som den borde.