Allt som rullar på räls glimmar inte. Kan vara värt att påminna om det nu när tågresehajpen växer.
Jag skriver det här på Trenitalias Intercitytåg från Salerno till Rom, via Neapel. När det publiceras, vet jag inte. Italien är aningen efter när det gäller uppkopplingsmöjligheter.
Det var väldigt mycket diplomati i meningen innan, bara så ni vet.
Vi bokade första klass – för att prisskillnaden mot andra klass var försumbar och för att det kanske kunde finnas gratis internet. Som på SJ. Nu kan vi inte låta bli att skratta lite åt vår förhoppning.
Sätena är sköna och vi har en egen kupé. Trevligt. Men därutöver finns ingenting. Ingen restaurangvagn, ingen plats för resväskorna – och varken internet eller ett eluttag.
Vi köpte pulvercappucino och mackor från en kioskvagn som rullade förbi. Ena var knastertorr, den andra helt försvampad av fukt. Åtta euro för knappt tjänlig föda.
Under stoppet i Neapel hoppade en farbror ombord. I ena handen en öl- och läshink, i den andra en korg pinfärska brödstycken med prosciutto. Vi kunde inte låta bli att handla igen. Tio euro, men den här gången var det mycket mer än tjänligt. Riktigt gott, till och med.
Toaletten i vagnen bjuder på enastående utsikt – rakt ner på spåret. Så den som vill lämna ett eget avtryck på italiensk mark har alla möjligheter.
Mitt ressällskap minns en tågresa i Pakistan för 15 år sedan. Då var toan också ett hål i golvet, helt enligt förväntningarna i ett av världens fattigare länder. I Europa år 2008 väntar man sig aningen mer.
Tipsen för tågresa i Italien blir: 1) boka ett modernare tåg än Intercity, 2) om du ändå hamnar på ett sådant, se till att ha med eget fika och 3) gå på toa innan.
Om du inte vill lämna ett avtryck i Italien, vill säga.
Ps. Om man undantar allt ovan, var tågresan ändå precis så skön som man vill att den ska vara. Från ett flygplansfönster hade vi varken sett bufflarna, italiens vandrande mozzarellafabriker, de vidsträckta gröna oliv- och vinodlingarna – eller ens Neapels omtalade sophögar. Ds.
Allt som rullar på räls glimmar inte. Kan vara värt att påminna om det nu när tågresehajpen växer.
Jag skriver det här på Trenitalias Intercitytåg från Salerno
till Rom, via Neapel. När det publiceras, vet jag inte. Italien är
aningen efter när det gäller uppkopplingsmöjligheter.
Det var väldigt mycket diplomati i meningen innan, bara så ni vet.
Vi bokade första klass – för att prisskillnaden mot andra klass
var försumbar och för att det kanske kunde finnas gratis internet. Som
på SJ. Nu kan vi inte låta bli att skratta lite åt vår förhoppning.
Sätena är sköna och vi har en egen kupé. Trevligt. Men därutöver
finns ingenting. Ingen restaurangvagn, ingen plats för resväskorna –
och varken internet eller ett eluttag.
Vi köpte pulvercappucino och mackor från en kioskvagn som
rullade förbi. Ena var knastertorr, den andra helt försvampad av fukt.
Åtta euro för knappt tjänlig föda.
Under stoppet i Neapel hoppade en farbror ombord. I ena handen en
öl- och läshink, i den andra en korg pinfärska brödstycken med
prosciutto. Vi kunde inte låta bli att handla igen. Tio euro, men den
här gången var det mycket mer än tjänligt. Riktigt gott, till och med.
Toaletten i vagnen bjuder på enastående utsikt – rakt ner på spåret. Så den som vill lämna ett eget avtryck på italiensk mark har alla möjligheter.
Mitt ressällskap minns en tågresa i Pakistan för 15 år sedan. Då
var toan också ett hål i golvet, helt enligt förväntningarna i ett av
världens fattigare länder. I Europa år 2008 väntar man sig aningen mer.
Tipsen för tågresa i Italien blir: 1) boka ett modernare tåg än
Intercity, 2) om du ändå hamnar på ett sådant, se till att ha med eget
fika och 3) gå på toa innan.
Om du inte vill lämna ett avtryck i Italien, vill säga.
Ps. Om man undantar allt ovan, var tågresan ändå precis så skön som
man vill att den ska vara. Från ett flygplansfönster hade vi varken
sett bufflarna, italiens vandrande mozzarellafabriker, de vidsträckta
gröna oliv- och vinodlingarna – eller ens Neapels omtalade sophögar.
Ds.