Burj Khalifa – vår tids Empire State

Jag har nån slags smygfetisch för skyskrapor, bara att acceptera och erkänna.

Att se Petronas Towers i Kuala Lumpur glänsa i kvällsmörket, Chrysler Buildings takplåtar skina över Manhattan, eller Taipei 101 fälla sin skugga över Taiwans huvudstad, är monumental människoskapad skönhet när den når som allra högst. På alla vis.

Trots den här förkärleken för långsmala byggnader i stål och glas, har jag inte varit överdrivet imponerad av bilderna jag sett på Burj Khalifa, skyskrapan här i Dubai som med 828 meter är världens överlägset högsta.

Men i verkligheten. Stående vid fontänen utanför Dubai Mall med nacken maximalt tiltad bakåt … herre min skapare.

Ni kanske inte har förstått det än, jag förstod det inte så sent som igår, men Burj Khalifa är på väg att bli en turistattraktion i absolut världsklass.

Inte bara för sitt höjdrekord, utan för att det är en osedvanligt vacker byggnad. Smäcker och  respektingivande, tung och slank, mäktig och glänsande, hoppingivande och häpnadsväckande (har människor byggt den där?!).

Burj Khalifa levererar alla märkliga motsatser som en äkta skyskrapa förväntas göra. Och lite till.

Utsiktsplanet, At The Top, lär när som helst bli Dubais främsta sevärdhet – än så länge håller ökensafari ställningen som den populäraste turistutflykten i emiratet – och inte så långt därefter seglar Burj Khalifa garanterat upp som en av de främsta attraktionerna i världen en resenär kan sukta efter.

Tro mig. Eller tro den hänförde, kinesiske mannen jag hjälpte att fotografera framför skyskrapan idag. Eller den franska småbarnsfamiljen som fascinerade smög fram längs fönstren på 124:e våningen.

Vår generation, och den innan, berättade för vänner och bekanta om den där gången de stod på Empire State Buildings tak och njöt av utsikten över New York City.

Nästa generation, och den därefter, kommer att dra reseberättelser om Burj Kalifa och om utsikten över Dubai, öknen och havet.

Och om byggnaden som är så hög att det nästan inte går att förstå.