Jag fortsätter att summera sommaren händelser.
Ett av de mer minnesvärda intrycken är samtalet med en parant spanjorska i 55-årsåldern. Hon var hustru till en framgångsrik Madridläkare, mycket sofistikerad och kulturintresserad – hon kunde ALLT om konstverken på Prado.
Och så läste hon Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Hennes man
läkaren hade redan slukat böckerna och övertalat henne att hon bara
måste läsa dem. Hon erkände att hon hade varit tveksam, det var ingen
litteratur som i vanliga fall skulle ta vägen över hennes nattduksbord.
Nu var hon fast. Halvvägs genom "Flickan som lekte med elden" eller "La
chica que soñaba con una cerilla y un bidon de gasolina", som den heter
hos spanska bokhandlare.
Och hon undrade, med kraftig brytning i sitt engelska uttal: "Thiis ee Majkal Bloomkvest, he ee sleeps with every woman. Is it like thiis in your country?"
Vad skulle jag säga? Jag gav mig in på en lång och krånglig förklaring
om att Mikael Blomkvist nog var den person Stieg Larsson själv ville
vara. Inklusive förmågan att få alla vackra kvinnor i säng, från gifta
medelålders chefredaktörer till unga hackare med relationsstörningar.
Hjälpte inte. Läkarfruns ögon glittrade av spefullt intresse
och hennes rastlösa händer tyckes vilja byta cigaretten mot en dator och
boka resan norrut. Hon hade bilden klar för sig – i Sverige ligger alla
med alla. Hela tiden.
Där har vi ett arv efter Stieg Larsson som är utdelat och klart, omvärldens nya syn på svenskarna.