Att hitta trådlöst internet i Amalfi har varit lika svårt som det är lätt att falla pladask för den här omskrivna italienska berg-och-kustpärlan.
Hotel La Bussola på strandpromenaden blev räddningen, efter en stunds irrande med datorn under armen. Nu vet ni det, alla flashpackers som kommer efter.
Utanför fönstret rullar fiskebåtar lojt på eftermiddagsdyningarna och de få turister som hittat hit innan högsäsongen promenerar långsamt längs vattenkanten.
Objektivitet och kritiska ögon hör till yrket, men ibland är det svårt att hålla den distansen. Eller förresten, att vara objektiv innebär ju att säga sanningen. Märkligt att vi journalister så ofta tror att vi måste vara kritiska till varje pris, hur sökt och krystat vårt yrkesbeteende än kan bli ibland.
Och sanningen just här är att Amalfikusten är hänförande vacker, charmigt välkomnande och maten … jisses. Blunda och peka på menyn. Oavsett vad du väljer smackar du belåtet 20 minuter senare.
Det här är mitt tredje besök i Italien på ett och ett halvt år. Milano var flådigt och lite småtrevligt, norra Sardinien en klar besvikelse – inte minst matmässigt. Amalfi är förälskelse från första stund.
Och det är inte ofta det händer. Jag blir oftare besviken än nöjd de första dagarna på ett nytt resmål.
Amalfi har efter några dagar sällat sig favoritplatser som Amorgos, New York, Kapstaden och Kuala Lumpur. Resmål som lyckats uppfylla – och överträffa – mina högt ställda förväntningar.
Men oroa er inte. Innan jag sätter mig ner och skriver reportaget härifrån har jag nog nosat upp några saker att placera på minuskontot. Som att glassen på torget, Piazza Duomo, kostar 65 spänn för tre kulor.
Fast inte ens det kändes speciellt fel. Utsikten mot katedralen och folklivet kring fontänen ger liksom valuta för pengarna.
Jag köper nog en glass ikväll igen.
Att hitta trådlöst internet i Amalfi har varit lika svårt som det är
lätt att falla pladask för den här omskrivna italienska
berg-och-kustpärlan.
Hotel La Bussola på strandpromenaden blev räddningen, efter en stunds irrande med datorn under armen. Nu vet ni det, alla flashpackers som kommer efter.
Utanför fönstret rullar fiskebåtar lojt på eftermiddagsdyningarna och
de få turister som hittat hit innan högsäsongen promenerar långsamt
längs vattenkanten.
Objektivitet och kritiska ögon hör till yrket, men ibland är
det svårt att hålla den distansen. Eller förresten, att vara objektiv
innebär ju att säga sanningen. Märkligt att vi journalister så ofta
tror att vi måste vara kritiska till varje pris, hur sökt och krystat
vårt yrkesbeteende än kan bli ibland.
Och sanningen just här är att Amalfikusten är hänförande vacker,
charmigt välkomnande och maten … jisses. Blunda och peka på menyn.
Oavsett vad du väljer smackar du belåtet 20 minuter senare.
Det här är mitt tredje besök i Italien på ett och ett halvt
år. Milano var flådigt och lite småtrevligt, norra Sardinien en klar
besvikelse – inte minst matmässigt. Amalfi är förälskelse från första
stund.
Och det är inte ofta det händer. Jag blir oftare besviken än nöjd de första dagarna på ett nytt resmål.
Amalfi har efter några dagar sällat sig favoritplatser som
Amorgos, New York, Kapstaden och Kuala Lumpur. Resmål som lyckats
uppfylla – och överträffa – mina högt ställda förväntningar.
Men oroa er inte. Innan jag sätter mig ner och skriver reportaget
härifrån har jag nog nosat upp några saker att placera på minuskontot.
Som att glassen på torget, Piazza Duomo, kostar 65 spänn för tre kulor.
Fast inte ens det kändes speciellt fel. Utsikten mot katedralen och folklivet kring fontänen ger liksom valuta för pengarna.
Jag köper nog en glass ikväll igen.