{mosslideshow}
Jag lovade ju mer om flygningen med Air Asia X. Här kommer det.
Om du tiillhör den stora majoritet resenärer som inte vet, eller bryr sig, om flygplanet du åker med är en sardinlåda eller Air Force One, då kan du sluta läsa här.
Alla flygnördar där ute, den här är för er.
Datum: 2008-12-03
Flygbolag: Air Asia X
Flight: D7 2722
Från: KUL
Till: MEL
Flygtid: 7 timmar
Biljettpris: 1480 kronor
Modell: Airbus A330-300
Första tanken när jag går ombord är: Wow, är det här ett lågprisflyg?
Kabinen är en av de absolut mest smakfullt inredda jag sett. Planet är fabriksnytt, det kan inte ha gjort många turer med passagerare.
Sätena är av svart läder, med röda bälten. Golvmattan matchar färgen i
bältena på ett sätt jag hade förväntat mig i en snygg flygplatslounge. Återigen:
är det här ett lågprisflyg?
Sätter mig på min plats, 50A, långt bak där fönsterraderna
bara har två stolar istället för tre som i resten av planet. Håller
tummarna för att ingen ska sätta sig på stolen bredvid. Så blir det
också – jag får två platser att breda ut mig på.
Vilket visar sig vara nödvändigt, för det enda som är dåligt ombord
är pitchen, Hur många centimeter det handlar om vet jag inte, men knäna
går djupt in i stolsryggen framför.
Stolsryggen framför som faktiskt – det trodde jag inte heller om
budgetflyg – innehåller min personliga lcd-skärm med filmer, spel och annan
underhållning. Det är en tryckskärm, någon handkontroll finns inte. Dessutom är den försedd med en usb-kontakt. Om den
funkade och i så fall till vad, vet jag inte. Jag testade aldrig. Men en sökning på nätet visar att folk åtminstone använt den till att ladda ipods och andra musikspelare.
Underhållningssystemet är användarvänligt, snyggt och – kostar pengar, såklart.
Nu märks det ändå att jag flyger lågpris. Men det sköts bra.
Du betalar med kort via skärmen, sedan är det bara att kolla på film, spela
blackjack, eller chatta hela resan. Kabinpersonalen behöver aldrig
blandas in.
Personalen som, för övrigt, är den bästa hittills på jorden runt-resan.
Charmiga, effektiva – och många. Det känns som att det är tre gånger så
mycket personal per passagerare som på tidigare flighter.
Vänta nu, chatta undrar du. Ja, det går att chatta mellan
platserna, via underhållningssystemet. Jag kan inte låta bli att tänka
att enda användningsområdet måste vara att hitta en
dejt till 10 000-metersklubben, tills jag ser att kvinnan framför faktiskt
jobbmessar med en kollega någon annanstans i planet.
Det är också en läxa. Tänk på att det kan sitta en journalist på
raden bakom. Är du börs-vd och har glömt att vinstvarna kanske du inte
ska messa det till presschefen som sitter längre fram.
Jag har förbetalt ett mål mat. Inte oväntat är det Malaysias nationalrätt Nasi Lemak som serveras. Ingen stor portion, men den smakar bra.
Menyn är annars spartansk, men det som finns är ganska billigt.
Varmt mål mat: 35 kronor
Kaffe: 10 kronor
Läsk: 12 kronor
Öl: 22 kronor
Vin: 44 kronor
Jag somnar i mitt tvåsäte, vaknar till över nordöstra Australien, slumrar till igen och drömmer att Air Asia tagit Ryanairs plats i Europa.
Riktigt så bra blir det nog aldrig, men jag glädjer mig åt
möjligheten att flyga Air Asia X från London till Kuala Lumpur när
bolaget öppnar den linjen till våren.
Till London skulle jag nog flyga Ryanair, trots allt. Känns som en rättvis uppdelning: två timmar irländsk surhet och åtta timmar malaysisk gästfrihet.
Ps. Om all information om Air Asia X hittills inte var nog, kommer här en liten film från flygningen också. Bara för att jag tycker om er 😉 Ds.